2011-08-09 ? 14:50:28
Man vet inte vad livets mening är innan man gått igenom hela meningen, bokstav för bokstav.
vet att det är en del som läser denna bloggen som vet vem jag är, hur jag är och vad jag gör. medan en av dom kanske vet vem jag egentligen är, vad jag egentligen gjort och hur jag egentligen är. medan hälften av dom andra inte vet någonting om mig förutom det som skrivs på bloggen.
har förstått att livet är allt bra orättvist ibland, vissa lever på en räkmacka, medan andra får kämpa sig igenom varje sekund dom lever. men dom som kämpar är oftast dom som är starkast och vet hur man skall handskas med vissa situationer i livet. man vet att man lär sig av sina misstag, man lever bara en gång, så ge allt och ta ingen skit.
jag är inte den personen som sitter öppet och pratar om mina känslor, eller mitt förflutna. då jag har svårt att folk lyssnar på mig med mening, alltså att dom vill lyssna på mina problem. eftersom jag själv inte tycker jag är värd någon mer än mig själv.
mitt förflutna, tänker inte gå in något i detalj om det, då jag varken vill eller inte tycker att ni borde veta. vilket fall, mitt förfluta har gjort mig till den personen jag är idag, den som inte tycker jag är värd något mer än mig själv, inte värd att älskas för fem öre. jag har svårt att ta in folk i mitt liv, då jag inte vet om dom finns där för att såra mig eller om dom finns i min närhet för att dom älskar/tycker om mig. jag önskar verkligen jag kan lära mig att mina misstag jag gör för att se om folk tycker om mig, att det sårar dom jag älskar mest. men än så länge är jag inte starkt nog att förstå att jag är så mycket mer värd än bara mig själv, att jag är så mycket mer värd att bli älskad för precis den jag är. jag är inte där riktigt än. men jag lovar er, tidsnog är det min tur att växa ifrån det med. det är ingen egenskap jag är stolt över, utan mer skäms för att jag inte finns där för andra när jag borde.. vilket fall som helst, så har jag förstått att ensam är starkast. även om det är få folk som tror på den meningen, gör faktiskt jag det. för vet ni varför? jo för att det är bara en själv som förstår precis som man tycker, tänker och känner. man vet precis hur man vill ha det, vad man gått igenom och hur man skall handskas med det man har omkring en.
jag skriver inte detta för att "hej kom och ge mig uppmärksamhet" utan för att det har hänt en hel del saker det senaste som slutat ganska dåligt och eftersom jag är dålig på att uttrycka mig, hur jag känner så skriver jag det här, då det är ett annat ställe för mig att skriva av mig än att ha allt i huvudet.
Man vet inte vad livets mening är innan man gått igenom hela meningen, bokstav för bokstav.
har förstått att livet är allt bra orättvist ibland, vissa lever på en räkmacka, medan andra får kämpa sig igenom varje sekund dom lever. men dom som kämpar är oftast dom som är starkast och vet hur man skall handskas med vissa situationer i livet. man vet att man lär sig av sina misstag, man lever bara en gång, så ge allt och ta ingen skit.
jag är inte den personen som sitter öppet och pratar om mina känslor, eller mitt förflutna. då jag har svårt att folk lyssnar på mig med mening, alltså att dom vill lyssna på mina problem. eftersom jag själv inte tycker jag är värd någon mer än mig själv.
mitt förflutna, tänker inte gå in något i detalj om det, då jag varken vill eller inte tycker att ni borde veta. vilket fall, mitt förfluta har gjort mig till den personen jag är idag, den som inte tycker jag är värd något mer än mig själv, inte värd att älskas för fem öre. jag har svårt att ta in folk i mitt liv, då jag inte vet om dom finns där för att såra mig eller om dom finns i min närhet för att dom älskar/tycker om mig. jag önskar verkligen jag kan lära mig att mina misstag jag gör för att se om folk tycker om mig, att det sårar dom jag älskar mest. men än så länge är jag inte starkt nog att förstå att jag är så mycket mer värd än bara mig själv, att jag är så mycket mer värd att bli älskad för precis den jag är. jag är inte där riktigt än. men jag lovar er, tidsnog är det min tur att växa ifrån det med. det är ingen egenskap jag är stolt över, utan mer skäms för att jag inte finns där för andra när jag borde.. vilket fall som helst, så har jag förstått att ensam är starkast. även om det är få folk som tror på den meningen, gör faktiskt jag det. för vet ni varför? jo för att det är bara en själv som förstår precis som man tycker, tänker och känner. man vet precis hur man vill ha det, vad man gått igenom och hur man skall handskas med det man har omkring en.
jag skriver inte detta för att "hej kom och ge mig uppmärksamhet" utan för att det har hänt en hel del saker det senaste som slutat ganska dåligt och eftersom jag är dålig på att uttrycka mig, hur jag känner så skriver jag det här, då det är ett annat ställe för mig att skriva av mig än att ha allt i huvudet.
Man vet inte vad livets mening är innan man gått igenom hela meningen, bokstav för bokstav.
